Femte dagen och det vankas 20-årskalas!
Nu har det gått fem dagar sen olyckan och jag tycker smärtan gör sig mer och mer påmind men på nått sätt går det ändå lättare att ta sig igenom dagarna, antagligen tack vare allt stöd och all värme från alla nära och kära!
Jag tror inte ni inser vad era besök, sms, samtal och kommentarer betyder och gör för mig ♥
Jag har också fått äran att upptäcka att det är vid såna här tillfällen man känner vilka som verkligen finns där för mig och som är sanna och ärliga och vilka som skiter fullständigt i alltihop och är falska...ännu en erfarenhet rikare :)
Dagen har spenderats i soffan hittills (NO SHIT SHERLOCK!!)
Ringt till Pabi, Mami, Eva och Försäkringskassan, måste ju erkänna att jag fått lite gjort iallafall ;)
Pausar ibland och tittar ut genom fönstret på det underbara vädret och tänker på att vore allt som vanligt skulle jag just nu vara ute och promenera och få en total överdos av frisk luft och rosiga kinder för att sen komma hem och tvätta, städa, dona och diska men om jag ska lyda en klok mans ord: "Svälj stoltheten Mimmi och förstå att du varken kan eller får, det handlar om åtta veckor och det kommer gå fort."
Jag tycker jag har käkat stolthet hela morgonen och snart kanske jag förstår att jag sitter här som en jä**a lat soffpotatis för min läknings skull..
Om en timme bär det av till Kevin för barnkalas... men först ska det donas och Robin ska äntligen få platta mitt hår;)
Kommentarer
Trackback