Mimmelie

Min berättelse- Bilolyckan

Eftersom olyckan ältas fram och tillbaka i huvudet på mig dagarna i ända så kände jag att det bästa kanske vore att tänka igenom den ordentligt en gång för alla, spekulera kring hur det egentligen gick till och vad som hände. Jag skriver den för min skull, som ett sätt att kunna sluta undra och tänka på det som hänt och bearbeta det.. Detta är alltså en historia för min egen bearbetning och är det någon som vill och orkar läsa så är det bara att fortsätta vidare :)

Det hade varit en ganska märklig januarimåndag, jag hade kommit till jobbet som vanligt och fick efter lunch åka iväg till I för att hjälpa henne med en sak då hon fick ett samtal om att två av våra chaufförer hade krockat med varandra och att jag behövde köra dit med en extra bil. Det hade varit halt på platsen och den ena chauffören hade kört på den andra bakifrån, dom var såklart skärrade och tjejen ville inte fortsätta köra själv vilket var helt förståeligt efter en sån sak. Jag satte mig bakom ratten på bilen som hade fått sig en rejäl smäll bakifrån och tjejen satte sig på passagerarsidan och vi fortsatte rundan, jag blev många gånger påmind om hur halt det var ute på vägarna (tydligen blev jag inte varnad tillräckligt). I bilen luktade det något fruktansvärt obehagligt, jag fick veta att det var krockkuddarna i bältena som hade utlösts? Lukten av airbag är nått jag aldrig någonsin kommer glömma längre!

Allt gick ganska bra och vi var tillbaka på åkeriet innan 20.

Jag var då trött och ville bara hem till sambon och värmen och som vanligt hade jag hundra saker planerade och visste att det skulle bli sent så jag la på ett kol och körde hemåt.

Jag hade jackan på mig och mobilen i sätet vid sidan om mig, en kombination som jag för säkerhets skull inte ska testa igen!

Jag kom förbi Tosthult efter Lönsboda och tänkte att nu är det inte så hemskt långt kvar..

Vägen mellan Glimåkra och Ryd är ingen lek, det är något jag borde vetat eftersom jag kört där nästan varje dag i två månader i alla möjliga väder och väglag. Kurvan efter huset ser jag framför mig än idag, jag skulle ta den som alla andra kurvor när jag har bråttom, jag hade inte räknat med att det var isgata där…

Misstag nr 1: Hastigheten
Misstag nr 2: Alldeles för kraftig inbromsning
Misstag nr 3: Hastiga rörelser med ratten

Jag glider fram och tillbaka över vägen och brottas med ratten och känner redan då ”Det är kört, jag klarar det inte!” Jag flyger omkring över hela vägen som ett löv och känner mig hjälplös, det finns inget jag kan göra längre..

Jag är först på väg mot det högra diket och nuddar snön vid kanten men styr om och far rätt ut i andra diket.

Vad bilderna visar så finns det spår i snöhögen precis vid kanten, sen upphör dom och kommer tillbaka precis framför en snövall där det sen tar stopp..

Att jag är i luften känner jag igen för jag kommer ihåg det så väl, men att jag krockat med någon snövall och hur bilen sen hamnar på sidan (ruggigt nära att hamna på taket) det minns jag inget av.

Jag öppnad ögonen och ser airbagarna hänga ut på varje sida (lukten jag känt hela kvällen kom tillbaka, nu med en helt annan känsla).

Framrutan som jag ligger på är krossad och det ligger saker överallt, paniken är enorm och det enda jag säger är Nej Nej Nej.

Jag ser att det börjar ryka från bilen och min första tanke är ”Ska jag ligga kvar? Ska jag vänta på att bilen börjar brinna och bara ligga kvar?”

Den tanken slår jag bort direkt, jag ger inte upp, jag ska ut härifrån!

Jag försöker få upp mig därifrån och jag lyckas ställa mig upp och trycka upp dörren jag har ovanför mig och jag lyckas, styrkan jag har då av allt adrenalin går inte att beskriva.. Dörren jag fick upp på två sekunder i mitt läge är samma dörr som Robin dagen efter knappt fick upp och det förklarar en hel del, jag skulle ut till varje pris!

Jag ställer mig uppe på bilen och hoppar ner i snön, upp på vägen och inser att mobilen och väskan är kvar i bilen!
Omkring mig är kusligt tyst och nästan lite vackert, skogen, snön, tystnaden..

Bilen hade jag inte haft en tanke på att stänga av, den ligger och ryker än och jag springer tillbaka till den och tänker att jag måste få tag i min mobil men vad händer om jag klättrar in igen och inte kommer ut?

Jag springer upp på vägen igen sätter mig på huk, gråter och tänker att jag kommer inte komma härifrån! Detta gör jag ett antal gånger i ren förvirring.. Vid ett tillfälle är jag så borta att jag till och med tänker att om jag går på andra hållet kommer jag till rätt sida och kan ta min mobil, så jag provar men inser sen att det var dömt att misslyckas så länge inte bilen vänder sig själv..

Upp på vägen igen, upp till tystnaden och börjar tänka:
Kommer Robin förstå att nått är fel och köra ut och leta? Ska jag börja gå? Kommer jag frysa ihjäl här ute? Lustigt nog är jag inte speciellt rädd och ledsen antagligen på grund av chocken och tanken på att jag måste skärpa mig om jag ska komma härifrån. Jag har aldrig känt mig så liten, ensam och hjälplös..

Sen ser jag att det börjar ljusna från Ryd-hållet och jag hör ett lastbilsljud komma närmre.. Jag ställer mig upp och ser lysena komma mot mig, jag börjar hoppa, vifta, skrika och gråta.. Han stannar och ut kommer två utländska män, dom ser lika chockade ut som jag.

Jag förklarar att min mobil är kvar och dom reagerar på att motorn är på, den yngre killen som är med springer bort till bilen, klättrar in, stänger av motorn och kommer ut igen med mina saker.

Under tiden har jag fått låna chaufförens mobil, men vem fan ska jag ringa?? Robins mobilnummer kan jag inte utantill, mamma kan jag inte ringa till (hon har inget körkort och kan inte komma så varför ska jag ringa och oroa), Pappa är ute och kör lastbil och hade inte kunnat göra nått så jag ringer jobbet och det är Marcus som har jouren. Jag hör hur rädd han blir och han beger sig mot platsen. Sen får jag min mobil och kan äntligen ringa Robin, känslan när jag hör hans röst går inte att beskriva!

Jag ringer tillbaka till Marcus och säger åt honom att vända, han behöver inte ge sig ut på vägarna nu..

Jag kommer ihåg att jag får hoppa in i lastbilen och vänta på Robin, någon tanke på att ringa ambulans har jag inte, varför ska jag dra in dom i det här, jag mår ju bra och huvudvärken, smärtan i nacken och ryggen kommer gå över, jag ska bara vänta på Robin så vi kan åka hem!

Marcus ringer upp lastbilschauffören och jag hör att han pratar om mig och säger att jag har ont och jag får luren. Marcus frågar om jag ringt ambulans och jag säger nej det är ingen fara, det behövs inte.

”Mimmi ringer inte du ambulans nu så blir jag vansinnig på dig. Fattar du inte vad som kan hända? Nu ringer du ambulans, jag är på väg! Har inte du ringt ambulans då så jävlar!!”

Jag ringer ambulans och det samtalet minns jag knappt, jag ser Robin i lastbilens sidospeglar och hoppar ut och hoppar upp i hans famn och börjar för första gången under händelsen att gråta ordentligt!

Först när pappa säger åt mig i telefonen att sätta mig ner och sitta STILL så lugnar jag mig och sätter mig i Robins bil, då känner jag att smärtan i rygg och nacke blir värre och värre och jag skakar mer och mer.
Sen kommer det en lastbilschaufför till och stannar framför oss och frågar hur det har gått och berättar att han hade en chaufför som körde av på exakt samma ställe förra veckan.

Sen ser jag blåljusen, det är brandkåren som kommer, jag hoppar ut ur bilen och dom springer fram till mig med filtar och jag får en brandman bakom mig som håller om mig och stabiliserar nacken och säger att ambulansen är på väg.

Därifrån går allt ganska snabbt, jag får en nackkrage på mig och en bräda om ryggen sen får jag gå bort till båren och jag körs in i ambulansen och vi kör iväg och jag försäkrar mig om att Robin är med i sin bil bakom.

Jag kommer in på akuten, där är fullt med folk och dom pratar om mig och jag kommer ihåg att dom har en whitboardtavla där det står om mig och allt som hänt, jag får en sköterska vid namn Annika vid mitt huvud, hon står och pratar lugnande med mig och berättar allt som händer.

Dom börjar klippa sönder mina kläder, torka mina tårar och sen sätter det igång.

Det kläms och det trycks över hela min kropp och det ställs hundra frågor och jag vill bara därifrån!

När dom är klara och berättar att jag ska vidare till röntgen får både poliser och Robin lov att komma in och det är en underbar känsla att äntligen få hålla Robin i handen.

Efter ett tag kör dom bort mig till röntgen och jag frågar flera gånger om det är en tunnel jag ska åka in i och säger att jag inte vill, dom pratar lugnande med mig och förklarar att det inte är en sån maskin jag tänker på, jag får testa åka in ett tag samtidigt som dom står och klappar mig, tårarna rinner konstant och jag kan inte fatta hur detta gick till, hur fan kunde jag låta mig hamna här.

Sen körs jag iväg igen och får ligga i ett rum och vänta tillsammans med Robin, jag ligger kvar på den hårda ryggbrädan och har det orangea stödet runt huvudet och under nacken och paniken börjar krypa på, jag vill inte vara fastbunden och huvudet börjar värka värre än någonsin pga brädan, jag försöker lyfta huvudet trots att jag inte får och ber Robin hämta någon för jag kan inte ligga kvar där men tji fick jag!
Sen kommer det in en ortoped som förklarar för mig att jag har en spricka på en nackkota, kota C7. Då brister alltihop och allt känns förjävligt.
Han säger att han måste skicka bilderna till Lund för han vill höra vad dom tycker och varnar mig redan där för att jag kan bli tvungen att ha nackkrage i några veckor (några veckor = ca 3-4 veckor i mina öron.)

Vid 1.30 körs jag vidare till avdelning 64 och jag och Robin får sova i ett behandlingsrum, Robin får äran att ligga på en stenhård brits och får en handduk som täcke ( Ett stort tack till avd 64 på CSK för…..?)

Vid 2 kommer mamma och pappa in och hälsar på. Pappa och Robin kör iväg och äter eftersom underbara CSK endast hade knäckebröd att erbjuda Robin efter en helvetes dag, jag får varken äta eller dricka och har nog aldrig varit så torr i munnen.

Mamma och jag pratar lite och gråter en skvätt tillsammans ♥

Under natten och morgonen tas det prover på mig och jag har fina värden säger dom, dom säger också att jag under förmiddagen ska få svar av ortopeden.

Vid 13-tiden undrar jag vad som hände med provsvaren och först då får jag veta att jag ska röntgas en gång till (och sa det som en självklarthet, tack för att jag fick veta.)

Jag röntgas igen och får sen vänta och vänta och vänta..

Därefter kallas jag och Robin in på mitt rum och där börjar alla dåliga nyheter hagla över mig:

Nackkragen ska jag bära i 8 veckor!! Jobbet kan jag glömma under denna tiden.
Jag måste få hjälp av Robin med kragen och att byta och tvätta den, jag kommer också få behöva hjälp med att duscha håret, byta om och jag får inte röra armarna över axelhöjd, köra bil får jag självklart inte under tiden (och det har jag inte ens en tanke på att jag vill) åka bil får jag göra kortare sträckor och jag ska helst börja med sjukgymnastik så fort som möjligt.

Jag bara gråter och gråter och Robin gör allt för att trösta mig och säger att allt ordnar sig, vi klarar detta gumman. Men just då vill jag inte vara med längre.

Jag får en tid för att prova ut en krage vi 15-tiden och nu får jag äntligen äta igen, det var då ca 27 timmar sen jag drack min cambridge-soppa till lunch på jobbet.
Det var och är fruktansvärt jobbigt att tugga eftersom jag antagligen måste ha fått en smäll över käken och tänderna av airbagen och det känns som att tänderna ska trilla av men Gud så god den kycklingsalladen var!

Första samtalet med storasyster får jag ha då och ännu en gång kan jag inte annat än gråta.

Vi provar ut kragen och Robin får lära sig hur han ska göra och sen får vi äntligen åka hem.
Bilresan är fortfarande lite lullig, jag minns att bältet åkte på nästan innan jag var inne i bilen och jag satt och höll krampaktigt i dörrhandtaget och Robins hand hela resan.
Vi närmar oss olycksplatsen och jag blir skakig och får ont i magen, men vill ändå hoppa ut och titta innan vi åker hem och då kommer allt tillbaka igen..

Väl hemma är det dags för dusch innan vi kryper ner i soffan och tittar på tv.
Den natten sover vi hela tio timmar och jag vaknar och får panik då jag känner att mina ögon och mitt ansikte har svällt till det tredubbla och likadant blev det morgonen efter.

Jag placerar mig i badkaret och Robin sätter igång och duschar mitt hår och jag inser då att detta kommer vara vår vardag i åtta veckor och jag vill inte leva såhär i åtta veckor!

Tårarna kommer och går, ibland känner jag mig starkare och ibland önskar jag att olyckan hade haft ett annorlunda slut så vi fick slippa det här!

Men jag måste erkänna att det känns bättre för varje dag (peppar, peppar). Jag kan klara mig själv när Robin är på jobbet och det känns faktiskt helt okej, jag behöver få vara själv och tänka och bara vara.
På onsdags eftermiddagen fick jag ett besök av mamma, Annika, Tilda, Alex, Mia, Susse och Jonas och det går inte att beskriva hur mycket det betydde för mig!

På måndag börjar sjukgymnastiken och då ska jag få ha pappa och farmor med mig vilket känns fruktansvärt tryggt, efter två och fyra veckor ska jag tillbaka till CSK och röntgas för att se så det läker som det ska.

Jag ska vara tacksam och glad..

Jag läste en historia om en tjej som varit med om en bilolycka där hennes nackkota gått av, samma nackkota som jag fick en spricka i.
Hon kommer aldrig mer kunna gå, men det kan jag!
Vad mer kan jag begära? Ja jag har ont i nacken och ryggen och den där panikkänslan kryper sig på när man minst anar det, känslan av att vara fast och inte kunna röra mig som jag vill, känslan när man inte kan öppna ögonen ordentligt på morgonen eftersom vätska har samlats i ansiktet, men detta är småpotatis jämfört med tjejens liv.. Hon är ALLTID fast och kan aldrig mer röra sig som hon vill.

Jag kommer ju bli bra igen och jag ska vara glad över att jag har en underbar familj som alltid hör av sig och jag vet att om jag inte fixar det här så kommer dom direkt!

Jag har en underbar sambo som klarar detta fint och han tröstar mig med att det bara är i åtta veckor och att vi kommer klara detta och jag får varje dag höra att han älskar mig och vad kan jag mer behöva höra just nu?

Detta var en lektion i hur snabbt det kan gå och kanske för att bevisa för mig själv att jag inte är någon wonderwoman, det var ren tur att det gick så bra som det gjorde, en sån chans får jag inte igen.

Jag kanske inte ska tycka att det är förjävligt att bli omhändertagen som om jag vore ett litet barn i åtta veckor?
Hade det inte varit värre att bygga om hela huset så det skulle bli handikappsanpassat?
Så min rullstol kunde komma igenom dörröppningarna?
Eller ännu värre, skulle Robin, Mamma och Pappa behöva planera min begravning?

Först igår insåg jag att det faktiskt var så pass illa det kunde gått, men det gjorde det inte!
Som sagt, mig blir man inte av med så lätt och efter åtta veckors vila kommer jag tillbaka igen, en erfarenhet rikare och klokare och jag har redan börjat predika för folk om att köra försiktigt och att använda bälte.

Till min älskade mamma, pappa och sambo:

FÖRLÅT! Jag ska inte skrämmas så igen och jag vet, ni har sagt åt mig innan och jag har inte lyssnat eftersom ”Sånt händer inte mig” ”Det är ingen fara”

Jag älskar er!♥